From Lidingö with love

Det är fascinerande hur snabbt en kan glömma hur nervositet känns, och hur många gånger en kan bli kissnödig på en och samma halvtimme. Efter en lång vinter i trygga vrår, på Monark, spinning-pass och lugna distansrundor i sällskap av vänner, blir kontrasten stor när nummerlappen ska på första gången för säsongen. Men när jag anlände till Lidingövallen i lördags, sisådär 1,5 timme innan start, så var det finfjärilar som cirkulerade i magen. Motsatsen fulfjärilar är mer ångestfyllda, med vingslag tyngda av press och stress. I lördags var det lätta vingar, utan oro eller orimliga förväntningar från mig själv, trots tävlingspremiär i mitt livs första cykellag. Eller kanske tack vare?

Laddade med fjärilar. Foto av världsmästar-langaren Eva Eiroma

Lidingöloppet MTB hade tagit det historiska beslutet att införa en separat damstart för tävlingsklass, 6 minuter efter elitherrarna och 6 minuter före motionsklassen. De är inte först med den idén, då några av Långloppscupens deltävlingar redan gör detsamma, men det är nog så uppskattat av oss som nu slipper konstant omkörningsmode (både köra om och bli omkörd) och istället kan både se och cykla med de vi faktiskt tävlar mot. Detta gjorde starten lite extra mäktig och högtidlig i lördags. Uppradade i tre långa rader stod hela 33 tjejer, vilket är MYCKET för en tävlingsklass på långlopp i Sverige. Stämningen var hög, och finfjärilarna dansade som aldrig förr.

Foto: Anders Jansson / Cykelkanalen.se

När startskottet gått befinner jag mig alltid i ett vakuum. All fokus riktas framåt och inåt, för att hinna med i det höga tempo som ofta utgör de första 10-15 minuterna. Startbacken är svagt sluttande och asfalterad, och min puls steg snabbt, i takt med adrenalinet. För första gången fick jag i cirka fem minuter känna på hur det är att ligga i tätklungan, då jag Sue och Ingrid inledningsvis bildade en svans bakom ledartrion. Ganska snart insåg vi dock att farten är väl hög, och att det skulle bli ofrivillig fikapaus i Elfvik om vi inte lugnade oss lite (läs mycket). Jag och Ingrid hittade då igen varandra, samtidigt som vi tyvärr tappade Sue i samma veva.

En Nadja kom snart ikapp (hon blir senare fyra i tävlingen), och vi tre började växeldra. Jag minns att jag satt och log på cykeln (mellan grimaserna i uppförsbackarna), då det var så fruktansvärt kul att få tävla IHOP med min lagkompis Ingrid, som både är starkare och mer rutinerad av cykeltävlingar. Med sina peppande ord och starka motor höjde hon mig en nivå, och jag orkade ligga i ett tempo jag annars tvivlat på om jag orkat. Vetskapen om att plats 4-6 var våra för stunden höjde energinivån ett gäng snäpp. Men den stressar också, då ingen av oss vet hur stor luckan var till nästa grupp.

Trots att Lidingöloppet MTB är en nästintill oteknisk tävling för att vara just mouintainbike så upplevde jag banan som oväntat rolig, med sina många skarpa kurvor, korta backar och ”berg och dalbane”-känsla i åkningen. Planerar du cyklingen väl så kan du hålla hög fart. Jag märkte dock snart att jag började glappa lite, och bristen på längre pass gjorde sig snart påmind. Luckan till Ingrid och Nadja blev allt svårare att täppa för varje igångdrag efter en uppförsbacke. Ett par kilometer efter langningen och passeringen vid Lidingövallen tappade jag dem sedan mycket riktigt, och fick köra de sista 20 kilometrarna själv. Vakuumet som uppstår i det läget är dubbelbottnat, då det å ena sidan är skönt att slippa ”hetsa ikapp”, men å andra sidan uppstår en stress och oro över att tempot oundvikligen sänks vid solo-körning. Ska jag orka hålla ifrån? Vem är bakom? Och hur lång kan en kilometer vara? Distanserna dubbleras mentalt.

Blev intervjuad efter målsnöret. Kul! Förutom den lilla detaljen att jag inte minns vad jag sa.

Glädjen var total när jag 2 timmar och 38 minuter efter start rullade in på upploppet som 6:a, spurtandes sida vid sida med två män i tävlingsklass. En av dem (från ”Smedjans CK – himla trevlig!) kom även fram efteråt och tackade mig och Ingrid för ”all pepp längs banan – det ger så mycket energi när ni hejar!”. Jag och Ingrid (som tog 5:e platsen) hade nog inte ens reflekterat över hur mycket liv vi fört på vår väg fram. Varje ”håll höger” följs allt som oftast av ett ”kom igen nu! Heja på” vid omkörning. Och det är uppenbart att det sprider glädje. Och även vuxna män behöver glädje och pepp, precis som att vi är tacksamma för de härliga hejarrop och statusrapporter (”fyra minuter fram!”) vi ofta får i motsatt riktning när vi kör om.

Jag hade ingen uttalad målsättning för tävlingen, men en 6:e plats i Lidingöloppet MTB är stort för mig. Väldigt stort. Det är min finaste prestation i min väldigt korta ”karriär” som cyklist. Men det som boostade glädjeruset i lördags var ändå känslan av att tillhöra ett lag. Ett lag vi snickrat på under många månader nu, och som för första gången fick testa sina vingar tillsammans. Och vilken respons! Hejarrop, bilder, intervjuer och personliga möten som uppmärksammade laget, cykelklubben och vår Community She Rides, och vår vision om att skapa en mer jämställd cykelarena. NU har vi satt en boll i rullning. På riktigt.

Härligt häng hos våra hjältar från Scott innan och efter tävlingen. Tack Sam och Simon för världklassig support!
5-7:e plats. Glada och nöjda. Och trötta.

I helgen kör vi Billingeracet i Skövde – Ingrid, Jessica, Sue och jag. Det är första deltävlingen i Mutsubishi MTB Challenge, och en av mina favoriter från förra året. Det är också den mest stigtäta tävlingen i långloppscupen, med magiska skogssegment omgivna av vitsippor. Hoppas vi ses där!

Mjölksyrans bästa tid är nu

Kanske förvirrar rubriken, då du eventuellt tänker att den mest intensiva mjölksyreperioden väl ska vara över nu. Avklarad och överstökad med hjälp av diverse inomhusintervaller, bergsetapper på Mallorca eller tunga och explosiva pass på gymmet. Midvinterträningens effekt är hård, och så vidare. Men är det ändå inte så, att den allra tuffaste tiden för ben, lungor och hjärtan – är våren? Respektlös med sin förkärlek för hisnande branta pulskurvor, lurandes tätt efter säsongens första startlinje. Orimligt krampande för ben ovana vid tävlingsfart. Hänsynslös med sina vintermarinerade tävlingsnerver och de mentala spöken som skapats under vintern. Men också underbar i sin påminnelse om hur FANTASTISKT kul det är att tävla. Hur ont det än må göra. 

Jessica, Marika och Ingrid i vår nya lagkostym. Älskar den. Vill ha den på jobbet men tydligen ej uppskattat.

På lördag är det dags. Lidingöloppet MTB (63 km) är först ut i tävlingskalendern, och från Team She Rides kör jag och mina underbara lagkompisar Ingrid, Jessica och Sue. Jag längtar och våndas om vartannat. Önskar att jag kunde säga att jag är redo och helt förberedd för tävling. Men så är inte fallet. Jag har dock gjort mitt absolut bästa med träning, jobb och livet som en helhet, utifrån en maxad vår. NU är det dags att njuta av en av mina favoritsysslor – nummerlappsevent på tvåhjuling. Jag har dock lovat mig själv att se säsongens första två tävlingar som upptrappning, för att lura till mig en extra månad ordentlig träning innan säsongens mest intensiva topp. Därför blir helgens målsättning; ”att köra skiten ur mig, hjälpa laget, och förhoppningsvis ej krampa ihop i random dike”.

Det ska bli magiskt fint att få tävla ihop med ett lag som vi byggt och snickrat på under hela vintern, utifrån både sponsorarbete, sammanhållning och säsongsplanering. Nu ska vi få cykla runt Lidingö och skörda frukten. Med kramp och mjölksyra sprutandes ur öronen. Och ett stort leende på läpparna (nåja, åtminstone när vi gått i mål). Nu kör vi!

I mitt nya jobb som MTB-instruktör använder jag mycket ”Learning while instructing”. En ständigt underskattad metod.

Och! I helgen agerade vi i Team She Rides instruktörer på CYklotekets MTB-läger i Lida. Kul nåt djävulskt! Vi fick äran att leda en renodlad tjejgrupp. Tjejer som ville cykla med andra tjejer helt enkelt (finns ju inte så många av dem så en får ju passa på). Och det var nog lite som lördagens härliga instruktörskollega Marika uttryckte det; ”Learning while instructing”. Min erfarenhet som instruktör är minst sagt begränsad, men OJ vad en växer av att lära ut till andra. Att det sedan var 15 rockstjärnor till deltagare gjorde ju inte saken sämre. TACK till er och till lagets härliga partner Cykloteket för en upplevelse som landar i finminnet (motsats till fiskminnet, reds.anm).

Ja, ni ser ju själv hur härliga de var. Kärlek!
Fick köra igenom Lidingölopps-banan i måndags med lagets mesta och yngsta talang Sara Öberg (bevis: hon saknar rynkor, reds. anm). Lika fin som hon ser ut.

Med snorkel och cyklop mot tävlingssäsongen 2018

Likadant varje år. När jag återvänder till Stockholm efter påsk, efter att ha andats fjälluft och återknutit norrländska band, brukar min sommarlängtan gripa tag i mig på riktigt. Nog för att jag gillar vintern skarpt, men i början av april har den ofta övergått till störig och oskön. Åtminstone i storstan. Lite som ett syskon en spenderat för lång tid med i samma rum (sorry bröderna N). I år firades påsken i Kolåsen norr om Åre, där ETA för våren visade sig vara i mitten av augusti. Nästan så en fick dåligt samvete och ville adoptera en bybo så att hen kunde emigrera söderut. Å andra sidan har de ju fått sitt vita guld medan vi andra badat i den gråbruna Kinakopian.

Snö i sitt rätta element.

Medan jag mentalt hårfönar isiga stigar drömmer jag mig bort till ljumma dagar och ljusa nätter. Årets tävlingssäsong kommer likna min förra (läs min första på cykel) och bestå av ett helt gäng deltävlingar i Mitsubishi MTB Challenge (Långsloppcupen, reds. anm). I år kommer jag dock att lämna D30:s trygga vrår för att testa mina vingar bland de stora tjejerna (läs Dam Elit). Här är det betydligt tuffare motstånd, och mina tider från förra året hade inte stått särskilt starkt i resultatlistorna för den klassen. Men! Som någon klokt formulerat det: ”Livet är som att cykla, för att hålla balansen måste en färdas framåt”. Kanske blir det kris och panik för att jag tagit mig vatten över huvudet. Eller så blir det roligare och än mer spännande än sist. Större insats – större upplevelse? Den som följer får se.

TÄVLINGSKALENDER 2018 (OBS – kan ändras pga livet)

5 maj – Lidingöloppet MTB, Stockholm
12 maj – Billingeracet, Skövde (Mitsubishi MTB Challenge)
27 maj – Långa Lugnet, Falun (Mitsubishi MTB Challenge)
10 juni – Lida Loop, Stockholm (Mitsubishi MTB Challenge)
8 juli – Mörksuggejakten, Rättvik (Mitsubishi MTB Challenge)
15-21 juli – BIKE TRANSALP, Schweiz/Österrike/Italien (etapplopp)
11 aug – CYKELVASAN (lagets huvudmål 2018)
1 sept – Bockstensturen, Varberg (Mitsubishi MTB Challenge)
7-9 sept – Huskvarna MTB Tour (etapplopp)
22 sept – Västgötaloppet, Ulricehamn (Mitsubishi MTB Challenge)

Foto: marathonmtb.com

Säsongens STORA och mest kittlande mål blir BIKE Transalp i mitten av juni, där jag tävlar i duo med härliga lagkompisen Ingrid Kjellström. Ett av världens tuffaste etapplopp, med 7 dagar, 50 mil och 18 000 höjdmeter på menyn. Att köra ett etapplopp har varit högt upp på livets önskelista sedan jag hörde min multisportkollega Johan Lilja berätta i Husky Podcast om sina upplevelser från Yak Attack 2013. Jag ägde knappt en mountainbike då, men tyckte väl att det verkade som ett rimligt första mål. Japp. Såhär fem år senare känns ett deltagande visserligen mer realistiskt, men jag har också betydligt mer insikt i hur en sådan tävling skulle kännas i kroppen. Transalp känns som ett fantastiskt äventyr, och jag är orimligt tacksam över att få ta mig an utmaningen,  som ambassadör för Bicycling.

Att få tävla med den här urstarka och härliga personen ändå.

En annan nyhet blir spännande nykomlingen Huskvarna MTB Tour – där ”tre dagar, tre tävlingsformat, en vinnare” utlovas. Dessutom blir det gästspel på landsvägscykel, med delar av ”Stockholmscupen”, som går på vardagstid. Utöver det funderar jag på om jag ska ta mig ytterligare en dimension av vatten över huvudet, och testa på det här med Enduro Sweden Series. Jag har nämligen precis skaffat mig en ny lekkompis, som sväljer lite större träd och stenar än tidigare tvåhjulingar (mer om den inom kort!). En av deltävlingarna går ”hemma” på Frösön (Östersund), och det vore ju SÅ kul att testa. Men å andra sidan så KAN en ju också nöja sig med att leka i skogen utan nummerlapp för en gångs skull. Eller?

Sammanfattningsvis verka årets tema vara klart. Jag skriver snorkel och cyklop på inköpslistan. Simma lugnt!

Motivationsknepet från helvetet

Hej, och VÄLKOMMEN in i Sherides-värmen kära vänner. Välkommen till vår community, vår nystartade cykelklubb She Rides CK, och vårt MTB-lag Team She Rides. Ett lag som på kort tid kommit att spela en viktig roll i mitt liv, och som jag eventuellt kommer att spendera mer tid med (iaf inräknat digitalt umgänge) än någon annan under 2018 (ursäkta Henke the boyfriend). Fyra helt fantastiska tjejer.

Med inflytt idag bosätter jag också mitt skrivande här, och återupplivar bloggandet efter en smärre paus aka säsongsvila av pekfingrar i sisådär fyra månader. Motsägelsefullt nog är skrivandet en stor passion för mig, och under förra året fick mina fingrar härja fritt under projektet ”Så bakas en cyklist”, ett samarbete med Bicycling som blev både artikelserie och blogg. Så för dig som är nyfiken på hur jag ramlade in i cyklismens underbara värld rekommenderar jag en titt HÄR.

With them girlz på Fuerteventura i januari, vårt första träningsläger tillsammans.

Nåväl. Jag ska nu försöka ge en kort nulägesbild av mig själv i egenskap av cyklist. Låt oss börja för tio dagar sedan, då jag plötsligt vaknade upp med energinivå minus fyrtio. Dagarna innan hade innehållit ett tröskeltest (ett mätvärde på vilken kraft/effekt du kan hålla i en timmes tid), och jag var sjukt nöjd med mitt resultat. Jag var ju PÅ GÅNG för böveln. Trots att de senaste månadernas träning fått sig en hel del några törnar av livets medicin, och kanske inte innehållit exakt de planerade passen (ha!), så kände jag mig stark. Nu jävlar. Två månader till säsongsstart. Det kan bli bra. Hepp hepp!

Så roligt skulle vi dock inte ha det. Tio dagar senare, fortfarande hostandes, blickar jag tillbaka på en influensajäkel vars karma-effekt fick mig att undra vad jag egentligen pysslat med i tidigare liv.  Två dagars plågsamt insjuknande (ni vet när en är hängig, och viruset kryper runt i kroppen likt en fästing som letar den perfekta platsen för sitt brott), fyra dagar med 39+ grader  feber och tillhörande martyriskt maraton av självömkande tankar, och därefter fyra lååånga dagars väntan på att energin ska återvända. DET. TAR. JU. SÅDAN. JÄVLA. TID. Och kräver orimliga mängder tålamod. Tålamod som inte finns.

Misärens bild. Notera att mina Strepsils även tagit slut.

MEN. Som den obotliga optimist jag är, konstaterar jag att: VISST, jag har berövats på två veckors kvalitativ träning till förmån för liggsår. Och VISST – jag har tappat en hel vecka på mitt sprillans nya jobb där jag förväntas leverera stordåd (ja, ni vet ju hur en säljer in sig i sitt CV). Och VISST, jag har förlorat livsgnistan både en och sju gånger senaste veckorna. MEN. Suget efter träning nu. Längtan efter tävling. Desperationen efter att bara få sitta på en cykel. INGENTING slår den urkraft till motivation som kommer ur sjukdom. Och den kan ingen ta ifrån mig. Pilutta dig, lilla sjukdomsjäkel!

Det är ju lite mer såhär det ska kännas, tack!